Jag har suttit i princip hela dagen och förberett det första passet jag ska ha med ettorna i Estetisk kommunikation på onsdag. Jag ska gå igenom installation och performance och behöver läsa på och uppdatera en Powerpoint en annan kollega gjort.

 

När jag letar material hittar jag ett fint klipp med konstnären Marina Abramovic' som får mig gråtfärdig här vid datorn. Hon är en serbisk konstnär i 60-årsåldern som hade en retrospektiv utställning av hennes konstnärskarriär på MoMA i New York 2010.

 

I samband med den utställningen höll hon i en över 700 timmar lång performance som hette "The Artist is present" (översättning; "Konstnären är närvarande") där hon satt tyst på en stol rakt framför en annan stol där vem som helst av besökarna fick sätta sig och sen möta hennes blick så länge de ville. En del började småle men många andra började gråta av intensiteten i upplevelsen och känslan av att bli totalt sedd. Folk stod i långa köer för att få vara med om upplevelsen.

 

Allra finast är dock när en gammal kärlek till Marina plötsligt sätter sig i stolen. Ulay Laisiepen heter han och storyn är som jag förstår det att de hade en intensiv relation, både konstnärlig och privat, i flera år från 70-talet och framåt tills de båda kände att det var dags att avsluta relationen. Det gjorde de genom att från varsitt håll gå på hela den kinesiska muren och sen mötas i en sista kram. 

Enligt historien ska de sen inte ha mötts på många år förens han plötsligt dyker upp på hennes performance.

 

Se själva om ni kan hålla er från att gråta :-) ...