Senaste veckorna

Hej! Det var länge sedan! Livet har varit fullt av jobb och nya familjemedlemmar också har det varit för mörkt för att få till några intressanta bloggbilder. Ni som följer mig på Instagram (@anitabjohansson) har ju hyfsad koll på läget men nu kör vi en uppdatering av läget här i bloggen också.
 
Först detta: 
 
Filip (och jag) har länge velat ha husdjur. Jag har sagt typ att någon gång ska vi skaffa ett djur, jag lovar. Sen har det växt fram till "När du fyller 10 år är det lagom att skaffa husdjur, så att du är stor nog att hjälpa till" och jag har googlat allt från kaniner, marsvin, undulater, katter (= djur som klarar sig hemma ensamma många timmar i rad). Tillslut har det börjat landa på att katter nog vore det bästa. Och när Filips pappa, som själv haft katt, sa att det väl var bättre skaffa nu när han är liten och tycker det är extra roligt än att vänta, så blev det utslagskommentaren till att ta det här med kattköp skulle göras nu meddetsamma.
 
I augusti (ungefär) började jag därför alltmer aktivt leta efter kattungar (två skulle vi ha, det rådde Djurskyddet i Umeå oss till, så att de har sällskap av varandra) vilket inte var det lättaste då jag ändå hade lite grundkrav på utseendet och att det inte skulle vara dyra raskatter. Och att det skulle vara två syskon. 
 
TILL SLUT, i oktober när jag började ha ögonen öppna för katter från andra områden än Umeånejden så låg det ute några bilder på ett gäng rufsiga kattungar utanför Härnösand. Två av de svarta i kullen ville jag ha!
 
Den 8:de oktober for jag och Filip och tittade på de då 7 veckor små kattungarna. I vänster bild syns fina hunden Jeppe och kattungarnas fina men skygga mamma Tussan. 
 
Den 12:e november var det så äntligen dags att hämta hem kattungarna och jag åkte själv och hämtade dem: 
 
Kattungarna, som nu fått namnen Nisse och Lucia av Filip, var FULLSTÄNDIGT skräckslagna i sitt nya hem och låg och tryckte bakom en byrå i min hall i timmar! Usch vad hemsk jag kände mig! De tokjamade sedan gällt hela första natten också, ropade på sin mamma :-(((( Några dagar senare såg det som tur är mer ut som i bilden till höger - betydligt mer kelsugna som tur var. 
 
Bara efter typ 4-5 dagar såg det ut så här när jag låg i soffan och kollade på tv. :-)
 
Och att få tigga vid matbordet var en del av sakerna som bröt isen rejält ;-)
De är himla svåra att skilja åt, kunde inte göra det de första dagarna om jag inte vände dem upp och ner och kollade könet, fast de var ju så rädda så man ville ju inte härja med dem så mycket. Men så småningom upptäckte jag att Lucia har ett par vita hårstrån i nacken så det är en bra hjälp.
 
Dammig kattunge <3
 
Sen en annan grej: 
Dygnet den 8-9 november då världen var skakad över att Donald Trump blivit vald till USA:s president var jag mest skakad och upprörd över att... 
 
...sonen gått från sitt nästan ständiga 70-talsfluff...
 
...till vass tuppkam!
  
Jag hade varit sen i vändningarna och inte haft tid att klippa honom så Filips pappa hade tagit honom till frisören och då hade Filip valt denna frisyr ur en tidning. Sonen är supernöjd men hans tråkiga mamma hoppas nog på att han snart ska vilja vara långhårig igen :-)
 
Den 16:de november fyllde Filip 8 år och eftersom han fått två rädda kattungar som födelsedagspresent så hade vi bara ett litet födelsedagsfirande hos mig (men ett större hos pappan). Filips kompis V, som gillar mobiler jättemycket :-) , var den enda som fick komma. 
 
Det var det. Nu lackar det mot jul och jag ska åka och göra ärenden innan jag hämtar Filip hos hans pappa senare i eftermiddag. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0