För ett par veckor sedan var jag bjuden på middag med några vänner. Det blev tal om att jag startat en blogg vilken jag kände mig rätt så entusiastisk över, för det är ju ett enkelt sätt för mig att kunna vara lite kreativ på fritiden nu när jag har en liten mini att ta hand om.

Vi kom inte långt i pratet om bloggar när i princip alla utom jag talade om att de faktiskt inte läser bloggar. Alls. Om de inte oavsiktligt råkade surfa in på någon.

Och saken är ju den att jag själv var måttligt intresserad av bloggar för inte så länge sen. Ofta när man följer någon länk på nätet så druttar man ju förr eller senare ner i någons blogg, och då har jag blivit lite irriterad över att det mest bara varit snygga bilder där och inte mycket mer, inte nån djupare reflektion, inte ens någon källhänvisning. Eller alternativet; nån långrandig illa skriven text som orerar över nåt som just den bloggaren stör sig över. I egocentrerad och upprepad form.

Det var också det jag reagerade över för låt säga 12-13 år sen när jag upplevde att fenomenet började dyka upp. Som jag skrev i mitt allra första inlägg här på bloggen så har jag själv gjort lite av dagboksanteckningar på olika hemsidor jag gjort i begynnelsen när man satt och kodade själv.

Jag reagerade då på över hur öppenhjärtliga andra människor var på sidor som kunde läsas av alla på jorden. Gränslöst, lite socialporr liksom, fast ordet inte var uppfunnet då. Så jag la ner det där, jag fattade inte vem som skulle läsa det man skrev, vem brydde sig liksom vad jag gjort en onsdag i augusti 1998, många av mina vänner hade inte ens dator och även om de hade dator hade de kanske inte internetuppkoppling. Och också tvärt om; jag sket väl i om någon okänd i Stockholm kände sig ruggigt bakis eller missat en buss. 

Men sen har ju allt ändrats. Mycket på grund av dokusåpor, olika typer av sociala medier och att webben har blivit så användarvänligt. Det är ju inte nytt längre att man umgås med sina vänner via datorn, man kan även ha ett livligt umgänge med vänner som man kanske aldrig kommer att träffa i riktiga livet.

Sen började jag då och då läsa bloggar. Egentligen var nog en kollegas systerdotters blogg den första jag började läsa kontinuerligt, det var den kreativa vältaliga UnderbaraClara. Noggrant fotograferade bilder och många välskrivna tankar från en som man ju faktiskt visste vem det var eftersom hon gått på skolan jag jobbar på.

UnderbaraClara ledde mig i sin tur till Alex Schulmans fantastiskt fina pappablogg Att vara Charlie Schulmans pappa. Det blev en slags bloggförälskelse, nu förstod jag att en blogg kan vara lite som ett stöd; den kom så rätt i tid med att jag själv blev mamma och jag kände mig så förstådd som nybliven förälder. Och jag blev ärligt lite ledsen när bloggen lades ner, även om jag har full förståelse för det.

Så för en tid sen började jag känna ett behov av att göra nåt produktivt framför datorn på fritiden på kvällarna. Nåt lagom som var lätt underhållande och inte krävande, ett avbrott mot allt sånt man kan känna är det motsatta. Kollegan Cecilia var entusiastisk över sin Mamma Media-blogg som jag skrivit om tidigare och peppade mig att starta en blogg.

Så då blev det så att jag startade en blogg med sådant som jag tycker är kul; grafisk design och konst, mode och shopping, familjeliv och personliga infall/anfall. PRECIS en sån blogg jag brukade störa mig över.

Men jag har kommit på nu varför man har en blogg.
Det är roligt, kreativt, det samlar ens tankar och idéer, och gör att man kan visa upp och anteckna ner och ha kvar saker man tycker om, saker man vill återberätta, minnen man vill hylla, man kan uttrycka åsikter, och det är ett slags sätt att föra dagbok. Och jag skriver om precis vad jag vill för det är min blogg. Och som bonus på allt kanske någon bryr sig om att läsa och kanske kan bli lite entusiastisk över de saker man skriver om. Och kanske till och med skriver en liten kommentar!

I dagarna formligen bloggfrossar jag. Förmodligen för att jag nu själv bloggar, man vill ju se hur andra gör; för att nämna några favoriter är det bland annat nya Alex Schulmanbloggen Alla får plus! Amanda Schulmans Oförnuft och känsla, modeglada Chic-redaktören Charlotta Flinkenbergs blogg och Bloggkommentatorerna som leder till att jag störtar runt på en många bloggar hit och dit. Jag följer också några elevers bloggar, ingen nämnd ingen glömd. I mina elevers generation verkar det vara mer regel än undantag att man har en blogg. Fast vi utbildar ju i och för sig mediekommunikatörer av olika slag.

Cecilia skriver i sin blogg idag mycket klokt och bra om just studier på gymnasiet, om att göra val för sin framtid, gå in och läs på Mamma Media. 

Och till sist, nästa gång du läser en blogg, t.ex. min, var inte rädd för att skriva en liten kommentar. Och tipsa mig väldigt gärna om just din blogg! Eller någon annans för den delen.