Jag körde fel på vägen ut från Boden, och råkade köra in på Margaretagatan. Det var ju tur i oturen för på Margaretagatan 1 levde jag mina första 5 år innan vi flyttade till Norrfjärden. Och det var i det huset jag stod i sjömansklänning i hallen. På den tiden var huset inte 70-talsgulbrunt utan gråvitt. 

Det var många år sen jag såg huset så det var roligt se det igen. Jag har massor med minnen från de åren, en del lite hemska. Som när jag och min bästa kompis Anna Happaniemi brukade flyga på och lugga en retsam lätt utvecklingsstörd pojke på området tills han skrek högt och lät oss vara ifred. Eller som när enbart jag var tvungen att göra kullerbytta på ett hårt stengolv i radhusentrén för att få komma in och leka med en något äldre hård flicka och några andra barn. Eller som lite mer snälla äventyr som när Anna och jag smög in hos en farbror i höghuset för att titta på en uppstoppad alligator han hade stående på vardagsrumsgolvet.

Bland de starkaste minnena är att jag skulle akta mig för Bodån som rann bredvid, för där bodde Näcken som kunde dra ner en i djupet, som min oroliga mamma sa.

Vi bodde på nedre botten i huset och mamma hyrde ut lägenheterna på de övre våningarna:








Högt upp i det här huset bodde min bästa kompis, Anna Happaniemi. Undrar vad hon gör idag?