Vid lunchtid idag kom jag och Filip hem från pitetrippen. Vi åkte upp fredag och åkte alltså hem igen idag måndag. Det är nämligen min sista helg där jag är sjukskriven både fredag och måndag, om en vecka är jag i princip back in business as usual.

 

Uppresan till Piteå blev oväntat dramatisk... fy när jag tänker på det alltså, sån ångest! Vi fick nämligen slut på bensin mitt på motorvägen! Som tur är gick ju allt bra men jag kan inte låta bli att älta i huvudet hur jävla illa det kunde gått...

 

Vi hade just passerat Skellefteå när jag plötsligt märker jag att gasen inte svarar, och vi håller nästan på att nå fram till en busshållplats men bilen dör kanske 15 meter före.

 

Jag ringer de två kontakter jag har i Skellefteå för att försöka få hjälp utan att lyckas samtidigt som jag frenetiskt letar varningstriangeln som jag tillslut får fram och springer och sätter upp. Tillbaka i bilen söker jag på bensinmackar i mobilen men har för svag internetkontakt, samtidigt ser jag i backspegeln flera lastbilar närma sig och hur de väjer över i vänsterfilen obekvämt sent. 

Eftersom risken är stor att det kan smälla och för att slippa se på eländet på nära håll så lämnar jag bilen med Filip och vi börjar gå mot ett hus i närheten för att kanske få hjälp, samtidigt som jag ringer polisen som säger att de ska se till att ett trafikmeddelande går ut och som också hjälper oss att få nummer till bensinstationer och taxi.

 

Efter en del strul får vi kontakt med Preem i Kåge och kvinnan som svarar där säger att hennes man snart är på väg till henne och att han nog kan hjälpa oss men att jag måste återkomma. Jag ringer tillbaka efter en stund och JA han kan komma med bensin till oss!

 

Vi går tillbaka till bilen och jag ser att en civilpolisbil står med blinkande ljus på andra sidan motorvägen på en busshållplats där. Lite ologiskt för på den sidan var de ju inte till någon hjälp men de kanske ville stå på säkert avstånd, vad vet jag.

Medan vi står där och väntar på bensin så har trafiken ökat en hel del, flera stora lastbilar och bussar får bromsa in rejält för att de inte hinner upptäcka vår bil och för att det ligger andra bilar i vänsterfilen som hindrar dem från att byta. En lastbil stannade kanske 4-5 meter bakom vår bil!

 

Sen kom han, räddaren från Preem i Kåge, och då var jag på vippen att börja böla av tacksamhet. Följde efter honom med bilen och tankade rejält också pustade vi ut lite vid stationen.

Hade tusen tankar om allt som så jävla lätt hade gjort det hela såå mycket värre... om det varit enfiligt, snöstorm, halka, mörker, om Filip varit bebis, om det varit rusningstid, om mobilens batteri varit slut... ja ni fattar!