Älskade lilla jobbiga

Filips och min kopierade hand.
 
Filip var med mig en stund på jobbet häromdagen, och vi kopierade våra händer i skolans läskiga lysande stora kopiator, och han följde med och fixade några ärende för releasepartyt. Överlycklig försäkrade han mig om att det var den bästa dagen i hans liv!
Filip älskar nämligen att vara med på mitt jobb, att träffa mina snälla arbetskamrater som han träffat sedan han var liten bebis.
  
Lilla Filip fyra år, det är inte alltid han är så nöjd som ovan. Ibland vill man flytta hemifrån för att han är så jädra jobbig. När man ibland inte leker och underhåller i den takt han vill är man i timmar dum dum dum mamma och INTE hans bästa kompis alls, man blir påpucklad och sparkad om och om igen och leksaker och prylar flyger runt tills man tvingas säga till på skarpen och stor gråt uppstår.
 
En annan dag, eller ibland till och med bara en stund senare, blir man superälskad och översköljd om och om igen av kramar och ömhetsbetygelser och man får veta att man är hans bästa kompis och gulligast, gosigaste och finaste mamman i hela världen. Då är det lätt värt de där jobbiga stunderna och dagarna, känslan av att få vara så viktig och älskad av den här lilla killen.
 
Men om det är jobbigt för mig så kan man bara tänka sig hur jobbigt det måste vara för honom att översköljas av alla dessa känslor som kommer med att växa upp. Det är som jag med pms x 100.
 
Bäst fungerar samlivet när vi alla är mätta och utvilade och orkar med fyraåringstempot. Sämre fungerar det med det motsatta och när det blir för många understimulerade dagar utan jämnåriga kamrater, som på påsklovet nu senast:
 
Rastlös Filip i stugan i färd med att hitta på nåt att göra.
 
"Filip, släng inte iväg de där verktygen".
 
"Nej, slå inte crocketklubban i backen, den kan gå sönder!"
 
En promenad med pappa för att bli av med lite av det rastlösa.
 
Att Filip har blivit så förtjust i att rita har senaste tiden varit en räddning vid rastlöshet. Här pratar Pelle och Filip om en bild som Filip ritat.
 
Den här skattkartan gjorde Filip för ett par veckor sedan. Där finns bläckfiskar och vägar som leder till skatter eller till fara (min dödskalle).
 
Ett flygplan, med hela familjen i orange tusch längst fram.
 
Och så en robot förstås.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0